Ta sig tid

Skillnaden mellan de amerikanska läkare som blir stämda och de som inte blir stämda är två minuter. De stämda lägger i snitt 15 minuter per patient medan de icke-stämda lägger 17. Det här skriver Malcolm Gladwell om i sin bok Blink.

På dessa två minuter hinner läkaren med att förklara lite mer och bry sig om patienten. Det innebär att de upplevs som mycket trevligare och trevliga människor är inte de man stämmer.

När jag ska förklara svåra saker är det därför viktigt att ta sig lite mera tid, att hellre förklara en gång för mycket. Det är inte den första kvarten som räknas utan de sista två minuterna.

Nudge nudge

Igår hamnade jag på en sida som jag läste med stor behållning. Efter ett tag insåg jag att jag läst det förut och då kvalificerar det verkligen att länka till. 

Det handlar om boken Nudge av Richard Thaler och Cass Sunstein och det är Robert Östling på ekonomistas som skrivit en läsvärd recension.

Nätfobi

Läste ett reportage om Bill Tancers bok Click. Han har tittat på vad människor skriver in när det söker på internet. Han kommer fram till några inte allt för förvånande slutsatser, som att det finns ett intresse för porr och att intresset för spel och dobbel varierar med årstiderna. En annan ganska oviktig sak är att sökningar om slipsknutar pikar på sommaren under bröllopssäsongen.

En lite mer genomgripande trend är vårt förändrade förhållningssätt till datorn. Istället för att söka efter specifik information söker vi idag svar på mer personliga frågor. Den största anledningen är att datorn numera kan ge ganska vettiga feedback på den typen av frågor och framförallt så gör den det utan att döma.

Skräck och fobier är något är ganska personligt. Det finns sedan länge listor på vad folk är mest rädda för. Mannen på gatan är exempelvis mer rädda för att tala inför folk än han säger sig vara att dö. Jerry Seinfeld brukar skämta om just det, att de flesta på en begravning hellre legat i kistan än varit prästen som talar inför församlingen.

När Tancer analyserar sökningarna så är det helt andra rädslor som toppar listan, det är istället rädslan för intimitet och motsatsen att bli ensam som toppar. Det visar att det går att göra ganska skrämmande analyser av det du knappar in i Googles harmlösa lilla sökbox.

Vad säger det här om något? Jo, att den som har koll på vad du söker efter får en ruskigt bra bild av vem du är. Helt plötsligt känns det inte lika kul att använda Google desktop eller Googles nya browser för den delen.

Händelsekedjor

Lyssnade lite på Brian Tracy idag. Det är en man som kan prata om många olika saker, men idag och just för mig så pratade han om komplexitet. Hans enkla tes är att komplexiteten är detsamma som antalet steg i det du försöker göra i kvadrat. Skicka ett mejl – ett steg. Be någon annan skicka ett mejl – två steg. Skicka ett brev – fyra steg (skriva, hitta kuvert, hitta frimärke, gå till brevlådan). Det betyder att komplexiteten är 1, 4 respektive 16; vilket väl stämmer ganska bra? Tiden och risken för fel ökar exponentiellt.

Vad har det för praktisk betydelse? Ta försäkringsbolaget (jag kan tyvärr inte säga vilket) som hade en ganska omständlig process för att godkänna livförsäkringar. Totalt lade bolaget 60 minuters arbete på försäkringen, men det var en process i hela 22 steg vilket tog 5-6 veckor i normala fall. Det betydde att den tänkte kunden redan var någon annans kund. Genom att sammanföra huvuddelen av stegen till ett enda kortades hela processen ner till tre steg och tiden att återkomma med besked blev istället 24 timmar. Vilket naturligtvis genererade rysligt mycket mer affärer.

Det här förklarar varför något som i sittande möte kan lösas på en kvart istället tar en hel dag att lösa på distans. Samla alla i samma rum, eller webbmöte för den delen, så minskar komplexiteten direkt. Att skapa händelsekedjor kommer bara att öka tiden och risken för fel.

Ett bra jobb

Det är lätt att tro att resor, hög lön och utvecklade arbetsuppgifter är det som gör ett bra jobb.

Det första, resorna, är kul så länge man inte behöver göra det allt för ofta. Det fanns en reklamskylt på Arlanda strax efter semestern för ett par år sedan ”The glorious life of business travel”, den perfekta ironin när man strax för klockan sex släpar sig bort till gaten. Förutom att jag är flygrädd så har jag svårare och svårare att se tjusningen med flygresor. Vissa länder har bra mat - Italien är alltid inspirerande – men det väger inte upp för de nio timmar det tar att ta sig dörr till dörr, en resa jag oftast gör före eller efter en ordinarie arbetsdag.

Att flyga är ju komfortmässigt sämre än buss, ger dåligt miljösamvete och är väldigt tidsödande. Dessutom får man inte jobba som man vill, en tvåläggsflight i Europa ger ingen vettig möjlighet att jobba med datorn överhuvudtaget.

Det andra, hög lön, är ju bara värt nåt om man inte behöver jobba ihjäl sig. Det är ju bara att inse att om det är rik man vill bli så ska man göra något annat än lönearbeta. Arbeta gör man för att få ihop till det vardagliga och då är det rätt väsentligt att man har tid över att göra något annat. Det viktiga för mig är att en rättvis lön, det räcker.

Det tredje, det där med utvecklande uppgifter, är ju lite vad man gör det till. Jag skrivit upp några viktiga punkter.

Efter att ha läst ”Keeping the people that keep you in business” så har jag kommit fram till följande kriterier som jag försöker uppnå med mitt jobb:

• Att det kräver flera färdigheter och talanger, inte bara en
• Att det är en hel uppgift i flera steg med ett synbart resultat inte bara är en deluppgift
• Att det har en påtaglig betydelse för andra
• Att det ger friheten och ansvaret när och hur det ska göras
• Att det ger kontinuerligt återföring på insatsen

Jag diskuterade det här med en polare - han både höll med och kände igen sig.

- Det är precis så det är på mitt jobb, fast tvärtom.

-- Tillagt 19 augusti (relaterat i de tidningar jag läser)

NyTeknik NyTeknik NyTeknik

Att ta hela risken

Jag har funderat på att börja prenumerera på Kontentan, men jag tycker det är för dyrt. Ville egentligen bara ha deras mp3or, men att betala över 5000 kr för drygt 10-15 inspelningar a 40 minuter kändes inte helt bra.

Googlade lite efter något liknande och hittade BizSum. För en tiondel av kostnaden får jag ungefär det samma; lite sämre (-), mycket mera (+), på engelska (+) och plus det en bra lektion i hur man säljer utan risk. Så här:

Det var helt gratis att prova i 30 dagar. Under den här tiden fick jag mejl var tredje dag med exempel på boksammanfattningar och under två dagar fick jag full access till hela arkivet. Jag kände mig ganska säker på vad jag gav mig in på när jag betalade $80 för ett års prenumeration. Skulle jag inte känna mig nöjd så var det 100 % pengarna tillbaka.

Det är många som tror att pengarna tillbaka är till för kundens bästa, men det är precis tvärt om. Det är de två första dagarna efter köp som man funderar på om man gjorde rätt. Sen vänjer man sig. Så länge man vet att man KAN ångra sig så finns det inte ett uns av ånger och när det gått 10 dagar, 30 dagar eller 3 månader så har man vant sig, oavsett om det man köpte egentligen levde upp till förväntningarna.

Ju längre ångertid man har, desto mindre risk tar den som säljer att man lämnar tillbaka. Det är därför det är 3 månaders ångerrätt på IKEA.